Allsången kommer att ledas av den rutinerade allsångsledaren Kristina Oskarsson med hjälp av "Tisdagsgänget".
Sånghäfte kommer att delas ut till publiken.
Allsånger:
Sjung och le Text & musik: Olle Bergman
Ibland blir din vardag så underligt grå,
allt verkar tråkigt och svårt att förstå.
Kanske du tycker att dagen blir lång,
följ då mitt råd, ta och tralla en sång.
Sjung och le, sorgerna göm och glöm en värld så trist.
Du ska se, som i en dröm att allting ordnar sej till sist.
Sjung och le, tro lilla vän på hopp och kärleken.
Och snart du ser att du vill ha mer av allt som livet ger.
Åren de går ju så svindlande fort,
människor jäkta och allt ska bli gjort.
Tänk på att lyckan du har i din hand,
glöm ej att leva och njuta ibland.
Sjung och le …………..
Lördagsvalsen Text: Svarta Masken Musik: Anselm Johansson
Kom följ mig nu Augusta, lägg armen Om min hals
det skall gå undan uti flygande fläng i denna vals.
Var riktigt lätt på foten, det är ju lördagskväll,
du som är söt som en smällkaramell
Där dansar tjocka Lasse och dammet står i sky
med Karolina som liknar ett uppspänt paraply.
Se Andersson i kryddbon, som- väger sill och salt,
han dansar långsamt och högdraget kallt.
Nej, speleman skall spela och valsen skall gå varm,
tag långa steg du min Augusta och sträck din högra arm.
Låt golvets plankor gunga av glädjens hela makt
i lördagsvalsens trefjärdedelstakt.
Augusta hon kan dansa precis som en dansös,
fast hon är tjock och rund om midjan och ej så graciös.
Men mjuk som guttaperka hon är att hålla i
och full med kärlek och ljuv poesi.
Nyss dansa jag med Bolla i bomullsklänning gul,
men hon kom ej ur fläck och hon borde gått på hjul.
Och Anna-Stina rycker och knycker hit och dit,
sist slet hon bort utav rocken en bit.
Men härligt är att dansa i lördagskvällen sen,
när man har tvättat både fötter och ansikte och ben.
Man kråmar sig för flickan så stolt liksom en tupp,
då melodin till en vals spelas upp.
Mosippan Text: Otto Mann Musik: Roland Cedermark
När solen på snön börjar verka
och ljusare kvällar vi få.
I hage och lid kan man märka
blomknoppar fjuniga små.
Dom står där så blygt som i ömhet
med huvuden böjda mot jord.
Och när de slår ut kan dess skönhet
alls inte beskrivas i ord.
vänast bland blommor den är …
Mellan ljung och tuva
tittar fram här och där.
Härjedalens blomma
praktfull i vårsolens ljus
den bådar att sommar skall komma
med ljumma vindars sus.
När höststormar börjar att plöja
i skogen på åker och äng
och dimmorna breder sin slöja
över en lövbäddad säng.
Vi drömmer om solen och våren
som vi vet skall komma igen.
Med fåglarnas sång uti snåren
och vår lilla älskade vän.
Hur gick det till när farfar var ung,
farfar var ung, när farfar var ung.
Hur gick det till när farfar var ung,
farfar var riktigt ung.
När skörden var bärgad, så bjöd man till fest,
farfar kom först i skrinda och häst.
Och tack vare värmen inunder hans väst,
så dansade farfar bäst.
En flicka i klänning av rödaste tyg,
hon titta på farfar och rodna i smyg.
Och farfar av många ansedd som dryg,
han blev liksom lite blyg.
Refr. Ja så gick det till när farfar var ung,
farfar var ung, när farfar var ung.
Så gick det till när farfar var ung,
farfar var riktigt ung.
Men farfar tog mod till sig bockade käckt,
sen dansade paret två timmar i sträck.
Kurtisen som följde den var knappast fräck,
man kysstes bak närmsta häck.
Tänk bäst som dom stod där och kysste varann,
kom drängen från granngården smygande fram.
Han skrattade spefullt, det var synd och skam,
snart slogs dom man mot man.
Linnéa Text & musik: Evert Taube
Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.
Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.
Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.
Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.
Men från Baltimore till vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.
I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.
Skomagare Anton Text & musik: Hasse Andersson
Skomagare Anton står lutad mot sin käpp
och blickar mot dansbanan ner.
Bland björklöv och människor i trängseln där
en ljushårig tös han ser.
Han tittar lite extra när hon svänger runt
i dansen med sin kavaljer.
Hans hjärta bankar och hans kind blir röd
när han möter hennes blick och hon ler.
Han sluter sina ögon och han tänker tillbaks,
till midsommardansen tjugoett
det var den kvällen han mötte Elin här,
hon var den grannaste tös han sett.
Och än kan han höra hennes glada skratt,
när dom svänger runt i en dans.
Hans hjärta banka´ och hans blick blev röd
när han tog en riktig chans.
”Jag skomagare Anton frågar dig -
Elin vill du bli min fru.
Du behöver bara svara ja eller nej
men du måste svara nu.
Jag har köpt en biljett till Amerika och
båten går om åtta dar.
Elin jag vill ta dig med
det finns säkert biljetter kvar.”
”Skomagare Anton du var mej en filur
jag känner dig knappast än
visst verkar du stor och stark och trygg
och nog vill jag va´ din vän.
Men min far och mor dom behöver mig nu
så jag får vänta på dig här.
Anton res du till Amerika, men stanna ej för länge där.”
Musiken har tystnat nu är dansen slut,
Anton ser sig förvirrad omkring.
Den ljusa tösen, hon e borta nu
och kvar av drömmen finns ingenting.
En vårdarinna tar tag i Antons arm
och säger - ”Nu är det dags att gå hem”.
Så vänder dom tillbaka mot byn igen
och kommunens ålderdomshem.
För skomagare Anton han e gammal nu,
hans hår har blitt tunt och vitt,
av Elin fanns det bara minnen kvar,
när han kom tillbaks sjuttioett.
Men än kan han höra hennes glada skratt
när dom svänger runt i en dans.
Hans hjärta banka och hans kind blev röd,
hon var den grannaste tös som fanns.
På gamla logen Text & musik: Bosse T. G.
I gläntan i skogen, en loge där står,
ruttnat har taket, en dörr står och slår.
Fast färgen har flagnat mitt hjärta finns kvar,
som jag till min kära i väggen där skar.
Jag minns dess epok som den varit igår,
när logen var lövad och dansen där går.
Då klädde sej flickan i blus och i kjol
och dansen vi trådde till Kalles fiol.
där knötos band, till kärleksland.
Från gamla logen, vi genom skogen,
gick hand i hand, till lyckans land.
Och där bakom knuten, man tog sig en kask,
gick sen att dansa, man kände sig rask.
Och när man sin flicka, i dansen så för,
då Kalles fiol blir till en änglakör.
Ja då var man lycklig ja då var man säll,
man önska att var dag var en lördagskväll.
Ifrån varje buske det hördes ett skratt
av svärmande ungdom uti sommarnatt.
Refr. På gamla logen, …
Ja, det var den tiden, som den en gång var,
nu är jag gammal – har sett mina da’r.
Nu sitter jag ensam uti skogens bryn,
och lyssnar på låten, som höres från byn.
Där dansar vår ungdom, på loge av plåt,
musiken den spelar upp en svensktoppslåt.
De säkert skall minnas, på sina grå da’r,
att logen av plåt och betong den var rar.
Refr. På gamla logen, …
förrn´ lilla Dagny kom till stan,
nu sitter vi där och doppar skorporna
på kaffe´sjuan hela dan
och alla så ropar vi i kör att:
Dagny kom hit och spill,
Oh oh oh Dagny, fem droppar till.
Hör hur mitt hjärta sjunger trall dill dill.
Solbrun gick hon mellan våra bord,
ja, hon var nästan alldeles svart,
vi satt och tryckte på små kärleksord
men liksom kom ej någon vart,
för så fort nå´n försökte skrek dom andra:
Vi spelade på grammofonen där
och titta´ snett uppå varann,
winerbröna, mazarinerna och
sockerkakorna försvann
i fyra små feta killar som sjöng:
Allting hade kanske slutat bra
om inte Dagny sagt en dag:
”Hejsan älsklingar, nu bjuder jag
och ni får ta vad ni vill ha”.
Oj, oj, vad vi svällde upp på grund av:
I saligt rus av hennes vackra ord
vi glömde bort att säga tack,
vi åt och drack så allihopa sprack
och i tapeten sa det smack!
Ruinerna sjunger ännu där om:
I natt jag drömde Text: Cornelis Vreeswijk Musik: Ed mcCurdy
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.
Jag drömde om en jättesal
där statsmän satt i rad.
Så skrev dom på ett konvolut
och reste sig och sa:
”Det finns inga soldater mer
det finns inga gevär.
Och ingen känner längre till
det ordet militär”.
På gatorna gick folk omkring
och drog från krog till krog.
Och alla drack varandra till
och dansade och log.
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.
Blå visa Text & musik: Ingela Strandberg
Nu blommar isopen i långa rader
och än går blodet runt, och jag är ung.
Jag skördar salvia och blå lavendel,
och bakom gärdsgår’n doftar pors och ljung.
Och mina drömmar är så blå som himlen,
och det jag tänker på kan ingen nå.
Än går blodet runt, än så lever jag.
Jag finns just här, just nu, en sommardag.
Solen skiner skönt på höns och katter.
Solen skiner skönt på mull och grus.
Vid mitt staket står en av närmsta grannarna,
och svär som vanligt och spottar snus.
Och mina drömmar är …
Kanske kommer det en dag i morron,
om inte Ringhals exploderar med en smäll.
Men vad bryr jag mig om vad som händer i morron?
Än skiner solen varmt. Det är långt till kväll.
Refr. Och mina drömmar är …
Kanske kommer det en dag med mycket svårt.
En dag med oro och mycken gråt.
Men min lavendel är så blå, så blå, så blå.
Och det jag sjunger om kan ingen nå.
Refr. Och mina drömmar är …
I min trädgård växer ros och kammomill.
Och allt är vildvuxet och grönt och skönt.
Själv så växer jag precis som jag vill.
Att rätta till mig det är inte lönt.